Varför ta upp en sådan tung och omöjlig fråga på min hemsida?

Jo, anledningen är att jag drabbades av en stor livskris i slutet av november 2004. Jag drabbades av utbrändhet eller gick in i väggen, som det också kallas.

Som de flesta som drabbats av denna sjukdom, så har livet ställts på sin spets och många tankar om livskvalitet och livets mening har infunnit sig. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter av att vara i detta helvetes tillstånd och hur jag själv kom ur det. Kanske kan det hjälpa eller motivera någon annan som befinner sig nära, mitt i eller på väg ur samma tillstånd. Jag skall erkänna att det är lite terapi för mig att få skriva av mig också. 

Min arbetsgivare hade lagt på mig mer och mer arbetsuppgifter och jag kände att jag var fullständigt överbelastad och otillräcklig. Det fanns ingen chans att jag skulle klara av att hinna göra allt. Och varför skulle just jag göra allt? Dessutom hade de tagit all självkänsla ifrån mig inför denna arbetssituation. Jag som förut hade varit stark, ambitiös, initiativtagande och mycket stresstålig. Varje dag när jag gick till jobbet kände jag mig förtvivlad och en känsla av misslyckande kom när jag till slut åkte hem för dagen. Till slut så bröt jag ihop på jobbet och kunde helt enkelt inte hålla emot min förtvivlan längre.

Under den tid som det har tagit mig att komma tillbaka har jag fått fantastiskt stöd. Här ligger nog den största anledningen till att jag har kommit ur utbrändheten så snabbt som jag har gjort. Min familj har stöttat och funnits vid min sida när apatin och demonerna totalt tog över. Den första tiden minns jag inget av vad som hände. Julen och nyårsafton är tomma hål i min minnesbank. Jag har ingen aning om vad jag gjorde de första månaderna. Jag kunde inte tala med folk, läsa, se på tv osv. Hjärnan kopplade inte. Det var mycket skrämmande!

En fantastisk läkare på Hälsans vårdcentral i Jönköping har stöttat, lyssnat, peppat, också pressat men visat otrolig varm mänsklighet och vilja att hjälpa mig. Tack Karin för ditt enorma stöd!

Karin såg till att jag ganska omgående fick en personlig rådgivare (kurator) till min hjälp. Att få den hjälpen är ingen självklarhet i dagens vård och det krävs nog att man har turen att få en läkare som kämpar för detta.

För att hjälpa mig att hantera ångest och andnöd så gick jag också hos en sjukgymnast som jobbade med andningen hos mig. Något som jag trodde skulle vara lätt som en plätt - ha, ha! Glöm det!

Det som har varit lite svårare har varit en del vänner och arbetsplatsen. Mina vänner har nog haft lite svårt att veta hur de skall kunna stötta och hantera mig, som då var labil och sjuk men som tidigare alltid har varit en stark och stresstålig person. Jag förstår att det inte har varit lätt och dessutom har jag själv inte kunnat hjälpa till med att tala om hur jag skulle hanteras. Jag visste ju inte själv!

Arbetsplatsen var inte rustad att hantera mitt sjukdomstillstånd. Min läkare ansåg att det var viktigt att jag kom tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Inte för att jobba utan bara att ta sig dit och kanske ta en kopp kaffe tillsammans med arbetskamraterna. Det var mycket jobbigt och under den första tiden minns jag inte hur jag tog mig dit eller vad som hände där. Jag minns enstaka tillfällen då jag hela tiden kände att jag skulle svimma.

Idag kan jag konstatera att det finns skrämmande lite kunskap och ansvar hos en arbetsgivare när någon drabbas av utbrändhet. Jag har blivit ifrågasatt och kritiserad av vissa men också fått bra stöd från andra. 

I detta ligger mycket energi och tankar. Kan jag jobba kvar på en arbetsplats som har orsakat så mycket lidande? Kan jag få upprättelse eller måste jag lära mig att vända andra kinden till? Är det verkligen en upprättelse jag vill ha?

Vad skall jag göra istället? Vem vill ha mig som anställd efter detta?

Om jag fick börja om vad vill jag göra då? Jo, tankarna är många och jobbiga men man lär sig faktiskt att hantera dem.

Efter ett tag när jag hade blivit lite starkare fick jag delta i en grupp med stress- och smärtpatienter. Gruppen kallades PBR och handlar att lära sig hantera problem. Vi var åtta i gruppen, en kurator och en arbetsterapeut. Tillsammans diskuterade vi problem och glädjeämnen i vardagen. Vi kunde dela med oss av erfarenheter och peppa varandra då livet kändes jobbigt.

I skrivande stund har det gått nästan två år sedan jag kollapsade. Nu jobbar jag 75% och är alltså nästan tillbaka. Jag har helt omvärderat min vardag och vad som är viktigt för mig och det är väl något positivt att tacka min sjukdom för.

Idag njuter jag av att gå och pyssla i trädgården. Att åka någonstans med hela familjen och uppleva saker tillsammans eller bara att sitta och samtala hemma i soffan.

Jag tillåter mig att vila middag även fast det finns massor av saker som en "duktig" fru och mamma skulle ta sig an. Jag kan faktiskt njuta av det! Det andra kan jag göra sedan.

Att få ta med mig hundarna och åka ut i skogen har blivit min största källa till energi. Jag har fått lära mig att vara rädd om den förmånen att jag har hundarna som ger mig en kick i livet. Många som blir utbrända har skalat bort alla sina fritidsaktiviteter och lever enbart för sitt jobb. Det finns inte mycket annat att ta till då för att få vardagen att se lite ljusare ut.

Jag har också fått lära mig att lyssna mer på min inre röst. Vill jag verkligen göra det här? Om inte, så tacka nej. Jag måste också ifrågasätta om saker och ting ger mig något. Mycket av den energi jag har lagt ner på saker har varit till glädje för andra men inte nödvändigtvis för mig. Den tanken var för mig mycket egoistisk till en början men jag har faktiskt fått inse att människor har en tendens till att "äta upp" mig. Det börjar med ett lillfinger och slutar med hela mig.

Visst kan det vara roligt och givande att hjälpa andra men man måste lära sig att sätta gränser. Nu kan jag förstå vad det betyder för min del.

Det som har förvånat mig under den här processen är att när jag väl har förstått mitt problem och fått fundera på det och hur jag skall lösa det, så har jag inte dåligt samvete längre. Jag har idag inte samma problem med att tala om vad jag tycker om något och jag går inte och grubblar på vad mottagaren tyckte om det jag sade. Jag kan stå upp för mig själv på ett helt annat sätt idag.

Det finns alltså lite positiva saker som kommer ur denna sjukdom men utbrändheten är inte värt att gå igenom för det.

Livet är underbart om man bara lär sig att ta vara på det goda som erbjuds.

Eva

2006-09-20

xml:namespace prefix = o />